Kortvuxenhet finns avbildad sedan ett par tusen år tillbaka. Vårt lilla format väcker uppmärksamhet, men när människor inte har personlig kontakt med den som är annorlunda och fascinerande uppstår lätt myter, fördomar och generaliseringar. I den fornnordiska mytologin ska Torshammaren ha varit smidd av en dvärg, varför den fick så kort skaft att Tor fick ta i ordentligt när han använde den.

Vi är både myt och verklighet, och man tar ofta till sagans elaka dvärg och cirkusdvärgen när verklighetsbilden saknas, Än i dag skrivs därför groteska uppdiktade böcker om dvärgar. Det förekommer också dvärgkastning, där en kortvuxen person slängs iväg så långt som möjligt av en atlet, med risk för livet, "varför" sporten är förbjuden i många länder, bla Sverige (på Föreningen För Kortvuxnas initiativ). Hade det gällt barn hade det talats högre om mänskliga rättigheter. Den fördomsfulla traditionen fortsätter alltså. När vi vill tona ner sagornas och de historiska berättelsernas elaka dvärgar får vi ofta höra: "Det är bara saga" eller "Det är ju för länge sedan". Men när en liten sjuårig flicka under en informationsdag i skolan om handikapp kommer fram och säger: "Jamen, du är ju inte som de elaka dvärgarna i sagorna", så visar det att fantasibilden visst påverkar undermedvetet till en fördomsfull uppfattning. Snövit och de sju dvärgarna är visserligen en ganska positiv berättelse, men typiskt nog väljer Snövit prinsen och inte någon av dvärgarna till make.

Genom historien märks ett mer nyanserat persongalleri av kortvuxna, vars levnadsbilder väcker intresse än i dag. Med hjälp av dagens bättre sociala och praktiska möjligheter och information jobbar vi vidare på den inre och yttre bilden av oss själva. Den verkliga, sanna och mänskliga bilden med själ och hjärta.

Dvärgen i litteraturen

Varför arbetar författare med den förädlade synen på dvärgen som en symbol för ondska och illslughet? När dvärgen beskrivs i mänsklig gestalt är det en misslyckad person. Sammantaget är den skönlitterära bilden av dvärgen en negativ förebild, inte bara för oss kortvuxna, utan också för våra medmänniskor.

Jag vet inte om det är sant, men i så fall skulle vi vara de ursprungliga varelserna. Jag har ingenting emot att tillhöra en annan ras än den nuvarande och att det syns på mig.

Kritik mot nazismen var förbjuden med stöd av svensk censurlag från 1941 och den under krigsåren tillsatta sk informationsstyrelsen, som envist begränsade den svenska yttrandefriheten. I rapporterna om kriget blev Dvärgen en tidlös förpackning i kritiken mot Nazi-tyskland.

Sent i det perspektivet är följande citat ur Dvärgen knappast ägnat att främja kortvuxnas självkänsla:

"Vi dvärgar föder inga barn, vi är ofruktsamma på grund av själva vår väsenart. Vi pysslar inte med livets fortbestånd och önskar det inte ens. Och vi behöver inte vara fruktsamma för människosläktet föder själv sina dvärgar, det behöver man inte bekymra sig för. Vi låter oss födas av dessa högmodiga varelser, ur samma moderskved som de. Vår art fortplantas beständigt igenom dem, och så och inte annorlunda måste vi födas till denna världen. Det är den djupare meningen med vår ofruktsamhet. Vi tillhör detta släkte och tillhör det ändå inte. Vi är gäster på besök. Gamla, fårade gäster på ett mångtusenårigt, aldrig avbrutet besök."

Här är några citat ur Michel Tourniers bok Den röda dvärgen, 1980: "När Lucien Gagneram blev tjugofem år, måste han med sorg i hjärtat avstå från hoppet att överskrida de hundratjugofem centimeter han uppnått redan vid åtta års ålder. Återstod bara specialskorna vars kompenserande sulor lät honom vinna tio centimeter och höja sig från dvärgens villkor till ställningen "liten man", en lustig och oroväckande liten figur, med en våldsam, för-häxande fulhet," ett gudabegåvat monstrum som man säger om vissa stora skådespelare som fick något negativt, frätande och neddrivande över sig genom att samtidigt ge ett komiskt intryck:

Lucien får tillgång till Ediths lägenhet. En dag kommer han olämpligt, Edith och hennes make Bob har försonats. Lucien väntar tills Edith blir ensam i lägenheten och stryper henne. Därefter utsätter han henne för sexuellt övergrepp. Lucien får senare ett anbud från en cirkusdirektör och tackar ja.

I boken Det femte barnet 1988 har Doris Lessing skrivit en parabel om det goda kontra det onda. Modern säger spontant: "Han ser ut som ett troll, eller en bortbyting eller något sånt!" Han beskrivs som ett dvärgväsen, som trots sin litenhet är mycket stark. Han låses in på nätterna för att inte döda sina syskon. Så småningom hamnar han i ett gäng som försörjer sig på stölder. Modern undrar vad som skulle hända om han åkte fast? "Skulle det innebära att Ben, till och med nu, skulle bli ett offer för vetenskapen? Vad skulle de göra med honom? Skära upp honom? Undersöka hans knölpåksliknande skelett, de märkliga ögonen? Ta reda på varför han talade så hest och mödosamt?" Skulle han klara sig? Skulle han försvinna till ett annat land, "leva på sin list?"

Realistiska beskrivningar av kortvuxna måste göras av kortvuxna själva. Att göra en uppteckning av litteratur om kortvuxna skrivet av kortvuxna, borde vara en uppgift för våra intresseföreningars övergripande internationella organ. Det internationella arbetet i Europa har kretsat kring olika typer av behandlingar, ofta med avsikt att ge ökad längd, samt behandling som ökar kortvuxnas kroppslängd, dvs behandling med tillväxthormon och benförlängning. Det senare har Sveriges och Tysklands representanter förgäves sökt tona ner. Man har istället påtalat vikten av förändring i attityder till alla kortvuxna då de flesta av oss på grund av medicinska skäl inte kan bli föremål för längdökande behandling.

Verspottet als Liliputaer, Zwerge, Clown (Hånade som lilleputtar, dvärgar, clowner), Ortrun och Schott 1983:

Boken, som föregicks av en film i tysk TV februari 1981, är ej översatt till svenska. Den lägger fram vittnesmål om hur kortvuxna människors liv försvåras, inte bara genom yttre realiteter.

Erhard och Ortrun Schott är kortvuxna syskon, vilka var och en tagit upp kampen med omvärlden. Erhard tog, inte riktigt 30 år gammal, den sista konsekvensen och gjorde slut på sitt liv. Hans dagbok är ett skakande vittnesbörd om ständigt nya försök att avtvinga omvärlden ett erkännande, ett protesternas och miss- lyckandenas dokument. Ortrun däremot, som är den 14 år äldre systern, har skenbart "lyckats". Hon arbetar i dag som psykolog. Även hennes berättelse visar hur de själsliga svårigheterna slår rot i de outhärdliga strävandena att övervinna vardagens motstånd.

I presentationen sägs tidigare att detta är den första bok, i vilken kortvuxna inte blir skildrade som lilleputtar och dvärgar utan tvärtom blir tagna på allvar i alla sina svårigheter som människor.

Jeder Mensch Wird klein geboren (Varje människa föds liten), Angela Muir von Etten, 1992, Georg Bitter Verlag KG Recklinghausen, Tyskland.
Amerikansk originalutgåva 1988 Dwarfs do´nt live in doll houses. Dvärgar bor inte i dockskåp:

Angela föddes 1953 i Nya Zeeland och efter slutförda universitetsstudier arbetade hon 5 år som advokat, för att sedemera bosätta sig och arbeta i USA. Hon beskriver den långa vägen till sin yrkesposition. Med humor och värme låter hon oss ta del av hennes erfarenheter som kortvuxen.

"Barn tycker om att härma min gångstil, hur jag tar mig upp eller ner för trappor. Jag tänkte alltid att jag inte kunde göra något åt det, tills jag kom på att använda det påtagliga intresset till att öka medvetenheten. Nu stannar jag kanske upp och iaktar, hur barnet härmar mig. Jag vill se om de gör det på rätt sätt. De flesta gör inte det. Istället för att se förolämpad ut och jaga bort barnet, förklarar Angela att hon inte kan böja på knäna. "Jag uppmanar barnet att försöka om igen", denna gång med stela ben. De flesta klarar det inte, eftersom de böjer på knäna. Saken är nu inte längre rolig, ens för barnet".
Angela har en liten förhoppning att barnen i framtiden är mer mottagliga för handikappades rättigheter.

Hon berättar medryckande om sina upplevelser och säger att alla naturligtvis inte gör narr av kortvuxna. En del visar särskilt deltagande såsom den 12-åring som kom emot henne med de lugnande orden "Var inte ledsen, en dag kommer du att växa!"

Growing up small a handbook for short people. (Växa upp kort en handbok för kortvuxna), Kate Gilbert Phifer, 1979, USA.

Är ej översatt till svenska, men finns att låna på Handikappinstitutet i Stockholm. På frågan om det finns fördelar med att vara kortvuxen blir Kates kommentar: "Att dra fördel av andra människors reaktioner till beskydd och spela den svage ger i längden inga vänner, men den beskyddande instinkten gentemot kortvuxna är en vänlig instinkt som kan öppna vägen till vänskap.

Det är vår uppenbara svaghet som andra identifierar sig med, inte vår styrka och den iögonenfallande svagheten hos kortvuxna drar till sig människors intresse." Hon säger även att kortvuxenhet kan vara en positiv kraft för att hjälpa dig att göra något av dig själv eller det kan vara en bra ursäkt för att ge upp.

Dvärgen i historien

Dvärgar, eller kortvuxna, som vi hellre kallar oss, är kända i historien sedan årtusenden. Europeiska utgrävningar har visat skelettfynd av kortvuxna från medeltiden. I stenåldersgrottan Ripario del Romito i Syditalien har forskare funnit ett skelett från en 17-årig man som var 100-130 cm lång till följd av ärftlig skelettsjukdom. Fyndet är daterat till paleotisk tid, då människorna var förhistoriska jägare och samlare. Mannen kan inte ha varit med på jakt på grund av sin kortvuxenhet. För 11 200 år sedan hedrades han med en förnämlig begravning tillsammans med en kvinna, också hon kortvuxen men inte av skelettsjukdom. Det är det äldsta beviset för omsorg och omtanke om människor med handikapp.(1)

För mer än 3000 år sedan utnyttjade egyptierna dvärgfolk i Afrikas inre som mineralletare i gruvorna. Under minoisk tid sändes kortvuxna slavar till Kreta för gruvarbete. Fynd av små malmletningsverktyg har härletts till vandrande guldsökande dvärgar, men de kan även ha nyttjats av barn i trånga gruvorter.(2)

Kortvuxenhet har varit det mest avbildade handikappet, och med dagens kunskap kan man i bilderna känna igen flera diagnoser. Akondroplasi, som är den vanligaste formen av kortvuxenhet och diastrofisk dysplasi samt panhypopituitarism, som är mindre vanliga, har kunnat urskiljas på bilder från det gamla Egypten. Bilderna visar bl a kortvuxna som springer med hundar och bär saker.(3)

Dvärgen Seinab, chef för samtliga "kammardvärgar" under 5:e dynastin, gifte sig med prinsessan Senetyotes. Hans hustru var normallång, den tidens förutsättning för att kunna genomföra en graviditet och de fick två barn. Han blev rik och det antal boskapsdjur han ägde kan räknas i tiotusental.

Då, för omkring 4300 år sedan, liksom nu förmedlar en del kortvuxna ett starkt intryck av självständighet, t ex Chememhotpe som var överste kammardvärgschef under 6:e dynastin. Vivi Täckholm berättar: "Han har ingenting alls med sig av denna världens goda. Men han står lullull på sina breda stadiga ben. Han har inget ryggstöd bakom sig som de övriga statyerna från den tiden. Nej, han är en självständig och oberoende dvärg, som går sina egna vägar, vilket kanske är orsaken till att han inte har det så fett som Seinab."

Dvärgar var mycket uppskattade i Egypten. Pepi II var bara åtta år när prins Herkhuf och hans armé från landet Iam i Centralafrika förde hem en levande dvärg, en dansande dvärg från guden i spökenas land. Om Teos, den mest kände dansören bland dvärgarna, berättas att han dansade vid en av apistjurarnas begravning i Serapeum. I en 4 000 år gammal liten elfenbensgrupp är tre dansande dvärgar, alla män, monterade löst på ett ställ och kan fås att piruettera med hjälp av trådar.(4)

Jag tror att konstnären velat framhäva det som fångar omgivningens intresse än i dag. Hur lätt och snabbt en del kortvuxna rör sig. I åskådarens betraktelse ingår sällan att kortvuxna måste prestera både två och tre gånger så mycket för att hänga med. Eller är det om just den prestationen som konstnären försöker berätta?

Stor och liten i gemensam rörelse skapar en alldeles speciell spänning. I en film visades ett resandesällskap spelande och dansande komma vägen fram. (5) EN DVÄRG DANSADE i täten med stor intensitet, medan de normallånga dansarna rörde sig med rytmisk långsamhet. Man skulle kunna tro att filmen visades i slow motion om det inte varit för den livligt dansande lille mannen. Han illustrerade utmärkt den berusning åskådarna upplevde i mötet med musiken.

För kortvuxna idag är samhällets höga tempo rena häcklöpningen. När krafterna sviker drar vi oss tillbaka. En del isolerar sig. Andra kämpar för att få hjälpmedel. Omgivningen minns oss hellre som rörliga. Kanske för att en av nutidens stora rädslor är att drabbas av plötslig sjukdom eller skada och bli beroende av andra. Men minnesbilderna finns kvar. Hur vi dansar livligt, springer med hundar eller bär tunga saker. Bilder som bevarats i beundran för vår fysiska styrka när den är som bäst.

Kortvuxna kvinnor saknas på bilder från den grekiska antikens tid. Kvinnlig deformitet verkar ha varit mer störande i Grekland än den manliga. I Dionysos värld gjordes kortvuxna kvinnor till statyernas mänskliga motsvarighet (3). Samhällssystemet i de små grekiska stadsstaterna, särskilt i Aten, på 300-talet f Kr innebar en total nedvärdering av kvinnor (6). Under antiken förekom såväl aborter som barnamord. Familjerna var ovanligt små och könsfördelningen var sned med vanligen endast en dotter i varje familj (7).

Saknades plats inom Dionysuskulten för kortvuxna kvinnor på grund av deras oförmåga att föda barn på vanligt sätt? Kortvuxna kvinnor måste på grund av för trångt bäcken förlösas med kejsarsnitt. Tanken att rädda barnen genom kejsarsnitt har funnits länge. Teaterns, vinets och fruktbarhetens gud, Dionysos, förlöstes enligt legenden med kejsarsnitt och förvarades till fullgången tid i låret på sin far Zeus.

De flesta kejsarsnitten utfördes först på döda kvinnor. Det första kejsarsnittet på en levande kvinna lär ha utförts på 1500-talet. Dödligheten under de följande århundradena var i det närmaste hundraprocentig. 1912 inleddes modern teknik som sedan successivt förbättrades. (8)(9)

I bibeln står att kvinnan med smärta skall föda sina barn och den kvinna som sökte sig till folktrons magiska riter för att föda smärtfritt begick en synd och straffades genom att barnet, om det var en flicka, blev en mara, och en varulv, om det blev en pojke.(10)

Människor med avvikande utseende har länge levt i gränslandet mellan isolering och trolldom. Tillhagen skriver: "Folktron ansåg att ju mer olik man var vanliga normala människor, desto mer lik trollen måste man ju vara."(10) De annorlunda människorna tillskrevs trolldomsförmåga, ondska och lust att vilja skada och trakassera människor i sin omgivning.

Frågor kring födelse, liv och död har alltid fascinerat människor, där vår rädsla och vidskepelse bl a har kunnat härledas ur de svåra missbildningar som ibland uppstår hos mänskliga foster. Källén skriver: "Urtypen till antikens cyklopjättar kan igenkännas hos barn med cyklopi, en mycket sällsynt missbildning där barnet endast föds med ett öga, beläget mitt i pannan och strax under ett snabelliknande näsanlag. Folksagornas sjöjungfrur har en motsvarighet bland gravt missbildade barn i form av s k sirenomelier, dvs barn, vilkas nedre extremiteter utgör en fiskstjärtliknande bildning, ofta försedd med fotrester som kan ge intryck av fiskfenor"(11).

Rädslan för de döda var stor, då man trodde att de kunde komma tillbaka som gengångare. Det var angeläget att skydda sig mot onda makter när döden gästat hemmet. De ofödda, nyfödda, och odöpta barnen ansågs särskilt utsatta (12).

Om barnet redan blivit utbytt, dvs såg annorlunda ut eller betedde sig annorlunda, gällde det att få barnet att avslöja sitt ursprung och därefter överlämna det till trollen för att få tillbaka sitt eget barn. Till och med Martin Luther trodde på bortbytingar(13).

Trolldom och tron på de dödas andar finns i många kulturer. Bland Rysslands livegna bönder berättades sägnen om Domovoj, som var en slags hustomte och bodde bakom ugnen. Han visade sig ogärna, men lär ha sett ut som en gammal dvärg. Hans kropp var helt täckt av dunigt hår som till och med växte i handflatorna och under fotsulorna. Han var vänligt sinnad, så långe ingen gjorde honom illa.(14) Författaren Viktor Rydberg önskade till sin dikt Tomten en illustration som inte var "ett vidunder av litenhet och fulhet". Uppdraget gick till Jenny Nyström och till modell tog hon sin egen far, som "utstrålade godhet och välvilja."(15)

Lång eller kort, gammal eller ung, enögd med ludna öron och morrhår och ibland hel djurgestalt. Tomten, som tolkas som en symbol för konstnärernas egen frihetslängtan, har haft olika gestakter. De tidiga kyrkmålningarnas avskräckande djävulsbilder blev senare mer burleska och gav näring åt folkfantasin. Äldre utgåvor av katekesen säger att "Tomtebyssor hör helvetet till."(2)(16)

Religionen höll folktron vid liv genom att betrakta djävulen och de flesta av folktrons väsen som "den gode fienden". Det fanns en tydlig koppling mellan ondska och rädsla, syftet var att skrämma. Dagens rädsla gäller miljökatastrofer, våld och övergrepp. Förr var rädslan bunden till konkreta gestalter och en del av den yttre sociala kontrollen.(17) "Den du, hon hade Horn-Per under kjolarna." En okänd kvinna fällde den kommentaren då hon i varuhuset passerades av en kortvuxen kvinna på shoppingtur med sin åldriga mor (1980-talet).

Vi som är kortvuxna har hållit oss inom diagnosernas längd, medan folk annars var mycket kortare förr. Kroppslängden har ökat och dagens värnpliktiga är längre än 1600-talets soldater. Vi som sett Karl XI:s drabanter marschera in i samband med riksdagens högtidliga öppnande har hållits informerade om svårigheten att hitta tillräckligt korta unga män som kunnat bära upp uniformen. I 1729 års bibelöversättning av Jesu bergspredikan ställs frågan: Hvilken ibland eder är, som med sin omsorg förmår sätta en aln till sin längd? (Matt 6:27).(18) Kroppslängden var inget som gick att ändra på. I mitten av 1800-talet mätte man svenska folkets fysiska status bland de värnpliktiga. Johannisson säger att: "Nästan 40% kasserades vid mönstringen, hälften på grund av allmän ofärdighet , höft- och ledgångssjukdomar, bensår m m, den andra hälften för att de inte uppnådde den stipulerade kroppslängden (160 cm)".(19) En del framkallade bensår genom att gnida benen med saften från en blomma för att undkomma militärtjänsten, andra emigrerade till Amerika. (20) Livslängden kunde man dock ej påverka. 1917 utkom en ny bibelöversättning, (Matt 6:27): Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd. (21)

Det är mycket lite information som hittills samlats om kortvuxna och i berättelser om faraoner och kungar fångas den i förbifarten. Om kejsarinnan Katarina I, (1692-1727), gemål till Peter den store, står att "hon får en dvärg från Frankrike men också ett dussin buteljer gott bourgognevin, nio tunnor härlig salt sill från Holland och lax från Kaspiska havet". (22) Hur den franske dvärgen såg på sitt nya liv i Ryssland förtäljer inte historien.

Kända personer lät föreviga sina dvärgar, gärna tillsammans med sina hundar. Det var Antonius Morus, dvs Antonius Mor van Dashorst (ca 1517-1576) känd holländsk porträttmålare, som målade Stanislaus, dvärg hos kardinal Granviella.

Den spanske hovmålaren Diego Velazques (1599-1660) porträtterade bl a hovets dvärgar, Hovdamerna, 1656 och Kungens dvärg, mellan 1630 och 1640. Herman jämför två porträtt: "Antonio Moro fick kardinal Granvilles dvärg intill en jakthund att se ut som en dvärg, Velazques fick hunden att se ut som en bjässe". (24)

Det intressanta med Velasquez är hur han lyckats få fram den personliga utstrålningen och känslan av förnedring i hovdvärgarnas ansiktsuttryck. De kungliga målades mer formellt.

Den holländske Rembrandt, Hermensz van Rijn (1660-1669), var, liksom sin mor, liten till växten. (25)(26) I ett självporträtt av den 25-årige konstnären i helfigur tillsammans med en fågelhund av pudeltyp ser man hans litenhet. (24)

Rembrandt har i en etsning porträtterat Jan Asselyn, också målare och troligen vän till Rembrandt. J Asselyn var liten till växten och hade en deformerad hand som hade gett honom öknamnet Crabbetje (lilla krabban). Rembrandts etsning förmedlar väl Asselyns kortvuxenhet där han avporträtteras i sittande ställning med den missbildade handen dold. (27)

Kortvuxna har tjänstgjort hos flera svenska kungar, Erik den XIV som kan klassas som vår ende riktige renässansfurste hade en dvärg som hette Herkules. Det är dokumenterat att kungens älskarinna, och senare hustru, Karin Månsdotter, ofta umgicks med Herkules, då hon som mycket ung kom till slottet Tre Kronor. (28)

Ungefär samtidigt som sagda slott brann ner, i april 1697, föddes en av de kortaste män som någonsin funnits i vårt land. Han fick namnet Anders, men kom i historien att kallas för Luxenburg och blev ganska tidigt föräldralös. Så småningom hamnade han på Medevi brunn, och kom att bli en omtyckt tjänsteande hos greveparet Mörner. Greven och officeren Karl Gustaf Mörner avancerade till fältmarschalk i Karl den XII:s armé. Så kom det sig att lille Luxenburg tjänstgjorde och blev någon sorts pajas hos kungen, under ett års tid.

Tiderna var bistra när greven och hans lille betjänt kom till Lund 1717. Den sure kungen skulle muntras upp. Därför fick lille Luxenburg vara med i ett skådespel, där han skumpade omkring på en jättestor häst, iklädd en enorm plymförsedd hatt. På väg mot Norge tänkte kungen roa sig genom att tvinga Luxenburg att gifta sig med en puckelryggig kvinna. Anders Luxenburg vägrade och kungen hämnades genom att rida omkull honom.

En dag innan kungen sköts vid Fredrikstens fästning, beordrades Luxenburg, rädd och likblek, att balansera på fästningsvallen, med mat från köket, medan fiendens kulor ven runt honom. Luxenburg klarade sig oskadd, och efter kungens död återgick han till ett ganska drägligt liv på Medevi brunn. (29)

En av sevärdheterna i Domen i Siena är Liberia Piccolomini inrett för påvens (Pius II) boksamling. I klara färger och skickligt kontruerade perspektiv har "den lille målardvärgen" Pinturiccho 1495 utfört väggarnas fresker, som stilistiskt sett skiljer sig från det litet ålderdomliga bysantiskt präglade sienamåleriet. (30)

Den svenske konstnären Carl Skånberg, 1850-1883, förnyade landskapsmåleriet. Han beskrevs som en udda personlighet, "den lille dvärgen, rolighetsministern i de svenska konstnärskretsarna i Paris och Rom". Han besökte även Holland, Normandie och Venedig och valde motiv med liv och rörelse. (31)

Att han vuxit upp i handels- och sjöfartsstaden Norrköping vittnar hans konst om. Han specialiserade sig på strand- och hamnmotiv, som han gärna målade från roddbåt och gondol, nära vattenytan. Hans låga perspektiv ses i flera av hans tavlor, bl a Färjmotiv, Dordrecht, 1876, Norrköpings museum.

Född utom äktenskapet, växte han upp hos madame Juhlin. Hon sysselsatte honom med sömnad och virkning, då han blivit puckelryggig efter en olyckshändelse och inte kunde delta i kamraternas vanliga lekar. Han tog sig som 15-åring till Stockholm och började sin bana som lackerarlärling och skyltmålare. 1869 skrevs han in i dåvarande slöjdskolan i Stockhom och var fortfarande elev där när han 1871 skrevs in i De fria konsternas akademi. Han var kurskamrat med bl a Carl Fredrik Hill, Ernst Josephson och Carl Larsson.

I Rom träffade Skånberg sin blivande hustru Ellen och hon berättar: "Skånberg såg ungdomlig ut med blå ögon, ljus hy och askblont hår. Han hade små, fina händer och fötter och verkade prydlig. Han hade mycket högklackade skor, men var ändå något mindre än jag, som också hörde till de små. Jag hade som barn också varit mycket sjuk och blivit t o m dödsdömd, därför hyste jag förståelse och medkänsla för "Skånis". Han talade ej gärna om sin olycka och om föräldrarna."

Paret gifte sig i Rom 1882. Efter flera resor till Paris och Venedig återvände de till Sverige där Skånberg ånyo insjuknade och dog 1883. Drygt två månader senare föddes Skånbergs son, som efter fadern fick namnet Carl. (32)

Den franske målaren och adelsmannen Henri de Toulouse-Lautrec, (1864-1901), blev inte längre än 152 cm till följd av lårbenbrott orsakade av en ärftlig skelettsjukdom, pyknodysostos. Sandgren anger att "Lautrec anpassade sig till sin situation genom att söka sitt umgänge bland prostituerade och sina motiv från bordellerna, där hans samhällsställning hade mindre betydelse och där ingen brydde sig om hur han såg ut". (33) Den beskrivningen av den kortvuxne målaren verkar på, mig ganska ofullständig och den uppläggningen han ger sitt liv visar sig, enligt en senare källa, vara ett försök till frigörelse från en sjukligt religiös, hypokondrisk, överbeskyddande och auktoritär mor. Han utnyttjades materiellt av bordellflickor och av allt mer skumma dryckesbröder. I sviterna av sin ärftliga sjukdom och märkt av syfilis, mot vilken det ännu inte fanns något botemedel, drevs han i sitt självförakt in i en grav alkoholism och slutlig undergång. (34)

Genom författaren Ellen Rydelius framträder två kortvuxna ur det förgångna: Konstkritikern, diktaren och kompositören Herwarth Walden var Sturmrörelsens ledande kraft. Han beskrivs av Rydelius som en liten dvärglik man med skarpskuret Liszthuvud. Hans fru var en smärt vacker blondin från Landskrona. I samband med Sturms utställning 1918 i Berlin presenterade han sin privata samling av Chagall, Kandinsky, Kokoschka och många andra. På begäran slog sig den lille mannen ner vid flygeln och spelade sin Schwertertanz. Andäktigt lyssnade besökarna till de smattrande ackorden när Rydelius´ make, Harald Wägner, skämtsamt viskade "Tänk att en så liten man kan orsaka så mycket buller..." (35)

Folkspråkets och folksagornas store mästare Remizow, var rysk emigrant i 1930-talets Paris där Rydelius träffade honom: "En liten kutryggig man, inte olik en gnom, med magert, kritvitt ansikte under den våta handuken - han led av nästan kronisk huvudvärk - och några virkade damsjalar över axlarna."

Han berättade om sig själv: "Jag föddes en midsommarnatt, då klockan slog tolv, och johannisörten blommade och vattnet och skogarnas andar dansade i ring, bullersamma och galna. Därför formades mina ögon för att se dem, och i mina egna böcker "I följe med solen" och "Till moder oceanen" talar jag om mina vänner i den osynliga världen, som är befolkad med demoner." (35)

Christer Cederberg säger i sin bok Cirkusliv "Många av de konster, som utövades, härstammar till en del från Egypten men i synnerhet från Indien, där gycklarna bildade ett särskilt kast, med ett gott anseende. Det framgår även av litteraturen att indiska gycklare uppträdde i antikens Rom. -Gycklarna målades av eller beskrevs, när de uppträdde. Då, liksom nu, intresserade man sig föga för hur de levde, hur de var organiserade, hur de reste och arbetade".

C Cederberg berättar vidare att "alltsedan antiken har gycklarnas yrke varit föraktat. De hölls genomgående som ärelösa, fågelfria och skyddslösa. Denna sociala rättslöshet förblev gycklarens villkor till långt efter medeltiden. I medeltida lagar jämställs han med orena, som bödeln, rackaren o a." (36)

I Rom uppstod cirkusen som en efterhärmning av Olympos´ heliga spel. Circensis betyder spel, både på cirkus och på teatern. De circensiska spelen uppfördes från början åt de romerska gudarna.

Ett romerskt nöje var att visa upp vanskapta och missbildade människor. Affärsmässigt inhandlades fattiga eller föräldralösa barn för att med olika behandlingar göras vanskapta. På Balkanhalvön förekom "monster-produktion" in på 1800-talet. (37) Gycklare underhöll när vikingarna samlades till slavmarknad på Brännö utanför Göteborg omkring år 1000, enligt Laxdöla saga. (38)

Kortvuxna uppträdde som underhållare, och kanske får vi ytterligare en fingervisning om attityden till denna kategori av konstnärer, när vi får veta att 1500-talets hovnarrar ofta bar klädsel i samma färg som nattstolarnas klädsel. Dessa stolar var hos förnämt folk klädda med sammet, sars eller i starka färger såsom rött, grönt, blått eller brunt. (39)

Gycklarna använde sig av låtsad dårskap när de uppträdde, enligt Olaus Magnus, som i sin bok om de nordiska folken från 1555 också skriver att man ansåg att dåren hade mycket gemensamt med narren och gycklaren. (40) Många minns från sin barndom hur de har sett kortvuxna som hjälpredor och underhållare på cirkus. Även i vårt land kunde unga kortvuxna få anställning i ett kringresande cirkussällskap. När cirkusen kom till hemorten kunde den kortvuxne se det som en av sina få chanser att komma hemifrån, bli vuxen och få ett yrke. På så sätt kunde cirkusen, trots förnedring bli en språngbräda ut i livet.

Engelsmannen Harry Relph, (1867-1928), började i tidiga tonår uppträda som sångare, dansör och clown men valde musichalscenen framför manegen. Han, som nämnts som förebild för Max Linder och Charlie Chaplin, var en lilleputt - 135 cm lång. Med artistnamnet Little Tich var han en kontrast till den 159 kg tunge jätten från Tichborne, som figurerade i ett känt rättsfall i England. Little Tich lät tillverka ett par träskor med 75 cm långa sulor, i vilka han skickligt dansade tåspets, så att det såg ut som om han gick på, styltor. Med dessa skor som motvikt kunde han luta sig i tvära vinklar framåt och bakåt. Han dansade även stepp, s k clou-dans.

Rädd för omvärlden, och skamsen för att människor kanske kom för att se hans kortvuxenhet och att han hade sex fingrar på en hand, var han en enstöring.

Vår kände Frida-skald, Birger Sjöberg, som var en inåtvänd och känslig person, har möjligen känt sympati för den udda och ängslige Little Tich. Sjöberg var en stor älskare av varité- och cirkusunderhållning. Under sina år som journalist på Helsingborgs-Posten skrev han under olika signaturer och från och med 1909 använde han bl a signaturen Little Tich. Kringresande svenska filmförevisare använde Little Tich som attraktion i sina annonser. Little Tich hade deltagit i några kortfilmer under ett gästspel i Paris 1905. Sjöberg har troligen endast sett Little Tich på film, för enligt Little Tichs dotter har fadern aldrig uppträtt i Skandinavien. (38)

1912 lär en amerikansk impressario varit på jakt efter lilleputtar och i Wien fått kontakt med Singer, en man som lyckats samla en hel trupp lilleputtar, de flesta från Ungern och Balkan.

Singers lilleputtar uppträdde på nöjesfältet Liseberg i Göteborg 1923, där en hel lilleputtstad byggdes upp. Lilleputtstadens borgmästare var Diedrich Ulpts, en 63 årig änkeman, vars hustru varit normallång och tillsammans hade de två normallånga barn. "Sonen var doktor i kemi och dottern hade kontorsplats", berättar Zay-Mé.

1967 engagerade Circus Scala världens minsta lilleputt. Milhaly Mezaro, 68 cm lång och med artistnamnet Michu kontrakterades att förutom gage även erhålla ett glas konjak per dag. Sex år senare gjorde Michu stor succé på Ringling, vilken redan på 1800-talet engagerat "världens minsta man", General Tom Thumb. Tom hade gift sig 1863 med Lavina Warren. Michu var 7 tum kortare än Tom och hamnade i Guiness rekordbok. 1976 gifte sig Michu med Juliana, ockå hon kort, och var 1993 bosatt i Hollywood.

Enligt Zay-Mé skiljer lilleputtar på kortvuxna som är lilleputtar och de som är dvärgar. En skillnad som definitivt inte finns inom FKV - Föreningen För Kortvuxna- DHR*. Lilleputtar kan vara personer med brist på tillväxthormon eller sköldkörtelhormon, två former av proportionerlig kortvuxenhet som idag är behandlingsbara.

På Circus Miracle arena i Ryssland arbetar 19 lilleputtar som hoppat av den f d sovjetiska statscirkusen och startat eget i protest mot de övermänskliga kraven. "Vi är inte starka, vi har fysiska gränser precis som barn." De som inte orkade fick sparken. En kvinna berättar: "Det kom tre män och de ville köpa mig, de skulle ta hem mig som leksak till barnen." Cirkusarbetet tros vara dessa människors enda möjlighet att tjäna pengar och få träffa andra kortvuxna. 12 av 19 är gifta med varandra. En kvinna säger: "Om du ändå blir uttittad, kan du lika gärna ta betalt för det."

Zay-Mé berättar även om två män med klassisk dvärgväxt, dvs oproportionerlig kortvuxenhet, som uppträtt på olika cirkusar. Kicki och Kryngiel, rumän respektive polack, vilka egentligen hette Otto Moskowitz och Leibus Kryngiel. De nu döda männen uppträdde både tillsammans och var för sig. Båda arbetade hos Trolle Rhodin, hos vilken Kicki också var kamrer. Kicki medverkade i flera filmer, bland annat SF:s kortfilm Tomten, som visats på julaftnar i TV2. Han var på senare år också framgångsrik krogägare i Göteborg. (38)

Yrjö Hijn, professor i estetik och nyare litteratur vid Helsingfors universitet 1910-1937, känd för sin goda förmåga att sätta sig in i olika gruppers förhållningssätt utan att själv dela deras åsikter, skriver 1913 i sin bok Det estetiska livet: "...Om det ur rashygienisk synpunkt varit nyttigt att den fysiska underlägsenheten förlöjligats, så att det samtidigt varit grymt, att man roat sig åt krymplingarnas och dvärgarnas oförskyllda olyckor, -Sålunda vittnar konstens och litteraturens historia om det komiska verkat som en konservativ makt, vilken låtit de få bli lidande för de mångas nöje". (42)

Kortvuxna som ingått äktenskap har i flera fall avstått från att skaffa barn. Många har förblivit ensamstående. Kortvuxna är inte någon särskild utpekad grupp, men det kan vara av intresse att låta några historiska hållpunkter tekna bakgrunden för äktenskap och familjebildning under 1900-talet.

Man visste att olika egenskaper kunde gå i arv från föräldrar till barn, men under senare hälften av 1800-talet började ärftligheten att användas som förklaring till olika samhällsproblem. Därtill kom en rapport om könssjukdomar som visade att 50% av de smittade var hustrur och barn. Sexualiteten framstod som hotfull. Man kunde inte tänka sig en icke produktiv sexualitet, varför upplysning om preventivmedel förbjöds, 1910-1938. Nu kom krav på rashygieniska lagar, äktenskapsförbud och fortplantningskontroll. De som var annorlunda blev syndabockar.

Boberg & Tydén berättar:"Det var inte små framgångar rashygienen vann i Sverige. I fråga om ett genomfört steriliseringsprogram intog vårt land i själva verket en tätplats efter Tyskland, vilket vi idag knappast ser som en hedervärd placering." (43) De båda författarna noterar att redan 1914 hade Lunds läkarsällskap påpekat "att sterilisering var en ganska verkningslös rashygienisk åtgärd, eftersom många sjukdomar bottnar i reccesiva arvsanlag, som finns spridda bland ett stort antal friska anlagsbärare". 1935 års steriliseringslag fastslog den allmänna inställningen till moral, ärftlighet och normalitet. Lagen utvidgades 1941 och avskaffades först 1975. All form av rashygien förkastades i betänkandet Genetisk integritet 1984, men man vände sig inte mot genetisk rådgivning eller prenatal genetisk diagnostik. (43)

En kortvuxen, gift kvinna, 80 år gammal, berättade för mig om sin andra graviditet på 1930-talet. Hon hävdade bestämt att hon först nekades kejsarsnitt därför att läkaren ville se hur hon skulle klara förlossningen. Hon stod emellertid på sig och förlöstes med kejsarsnitt. Hon sa: "Jag fick till slut min tös".

Skrämmande många inom sjukvården använder än idag liknelsen om cirkusdvärgar till nyblivna föräldrar vid första informationen om barnets kortvuxenhet. Cirkusdvärgar är vad många associerar till när man talar om kortvuxenhet. Det krävs både talang och god fysik för att bli cirkusartist. Det senare är inte självklart för kortvuxna. Tvärtom, och många gånger har kortvuxna endast visats upp på grund av sin litenhet.

Utbildning är viktigt för att vi kortvuxna ska få arbete och med kraft kunna föra kampen för våra rättigheter. 1962, dvs 120 år efter första folkskolestadgan , kom lagstadgad skyldighet för kommunerna att ordna skolgången för rörelsehindrade elever. (44) Vi kortvuxna har felaktigt uppfattats som mindre vetande. För många har livet varit hårt och slitsamt, medan andra funnit sin nisch. Det är dock våra inre rikedomar som mest frapperar den omgivning som lär känna oss.

Klicka här så kommer du till Källförteckningen

Tillbaka